eVis eVis

Det finns en hel del människor runt omkring mig som lider av Klaustrofobi, jag vet inte om jag gör det själv egentligen. Min morbror ska lida av denna fobi enligt min mamma, men samtidig så tjänstegjorde han sin militära tjänst ombord på en ubåt ... går inte riktigt ihop.  

Jag klara av att åka hiss, de gånger jag har fastnat med hiss så har jag inte fått panik. Det finns som oftast en nödsignals knapp eller ett nr som man kan ringa för att få hjälp.  

Min yngsta dotter har fastnat med hissen ett par ggr sedan vi flyttade till detta höga hus som kräver hiss. Hon har blivit ledsen men samtidigt så har hon tänkt logiskt och tryckt på nödstoppsknappen och sen igen på den nr knapp som hennes våning är - detta har ALLA gånger gjort att hissen "lossnat" och hon har kommit fram direkt. Hon har inte slutat åka hiss och är inte rädd för att göra det.  

Läste i Expressen om en ettåring som satt i sin vagn och fastnade med hissen mellan första och botten våningen, för det första så kan jag undra hur vagnen och barnet kommer in i hissen av sig självt utan att någon vuxen är med och för det andra så försvårar ju det faktum att flickan var så liten hela situationen. Efter att ha läst artikeln så kan jag inte tycka att bostadsbolaget har något att be om ursäkt för (annat än att de hade fel nr) men jag tycker att föräldrarna ska vara lite mer uppmärksamma på vad sina barn gör. Kan tänka mig att den lilla flickan har kört in vagnen i hissen och sen åkt iväg helt enkelt ...?!  

Sen finns det ju de som gillar att utmana ödet, i mina ögon handlar det bara om det - adrenalinkickar utan dess like. Att dyka i vattenfyllda grottor tex, det måste ju vara klaustrofobiskt framkallande ... tänk dig att knappt se något för det är mörkt och dyigt, inte kunna andas fritt för du har ett munstycke och tuber som reglerar mängden syre och tillförsel, sen utöver de på parametrarna så befinner du dig i trånga näst intill omöjliga utrymmen att ta dig fram i. Vad kan det vara annat än en adrenalinkick ...?!  

Så varför får man klaustrofobi, är det av trauma, är det ärfligt? Ungefär som när en mamma är rädd för en geting och skriker och springer runt helt hysteriskt och tror att det räcker att hon säger till sitt barn, getingar är inte farligt. Jag menar alltså inte Genetiskt ärftligt utan ärftligt via miljö. Ursäkta alla rädda mammor och pappor men jag tror på det senare i alla hänseenden.  

Om jag bevarar min sinnesnärvaro då det uppstår den läskig, hotande eller jobbig situation - då visar jag oxå för mina barn att det inte är så hemskt, så jobbigt eller så läskigt .... eller? Borde gälla för alla sorters fobier ... eller?