eVis eVis

Känslan jag har är att jag begär för mycket av mina närmaste, jag har förväntningar som aldrig blir uppfyllda och det måste ju innebära att det är jag som har FÖR HÖGA förväntningar, eller begär för mycket av de mina.

Det är något som jag måste jobba hårt på. Det är ju ingen annan som kan ändra sig efter hur jag vill att saker ska vara och hur jag vill att saker ska gå till. Speciellt inte om jag inte ens har dem fastställda för mig själv ens en gång. Men känslan av uppgivenhet när jag blir besviken är så påtalig och jobbig att ha och göra med att jag måste verkligen jobba med det för min egen skull.

Jag vet tex när hjärtat var sjuk och var sängliggandes så hade jag ju ingen möjlighet att ha några förväntningar på honom utan jag fick ju ta tag i allt själv – det är dit jag måste ta mig igen. Jag har slappat till allt och förlitat mig på andra. Om jag ska lyckas med något eller om jag ska få något gjort på ett speciellt sätt så måste jag själv göra det. Kan man säga att jag har förlorat min självständighet genom att jag har hamnat här där jag är nu? '

Om jag samtidigt talar om mina önskningar så kanske jag kan få veta de andras önskningar och på så sätt blir det en kompromiss och en balansgång som väger jämt? Eller blir det bara ett evinnerligt tjat som jag lägger fram, ett tjat om hur jag skulle vilja ha det och vad jag strävar efter att lyckas med? Ska man hålla inne på önskningar och drömmar, hur man vill ha det och hur man vill att saker omkring en ska se ut, vara?!

Det finns så många olika möjligheter till att lyckas, både bra och dåliga, billiga och dyra – behöver man stänga dörren till det ena alternativet för att nå sitt mål eller kan man ha bägge dörrarna öppna för att ena stunden njuta av att ha kvalitet och nästa stund ha kvalitet av annat mått där bägge alternativen i slutändan gör mig lycklig.

Är jag egocentrisk som vill vara lycklig eller är jag egocentrisk som vill vara lycklig på mitt sätt eller handlar det bara om min egen integritet att få välja det sätt jag vill vara lycklig på?!

Eller är jag annorlunda som vill så mycket … varför vill jag så mycket med allt? Är min vision omöjlig eller är min vision onaturligt framåtsträvande? Det är väl där min begäran och förväntan kommer in, den är i samma storlek som min vision – måste bara placera dem på mig själv och inte på min omgivning.

Det är orättvist mot dem!

//eVis