eVis eVis

Ibland så bankar mitt hjärta så hårt att jag tror det ska hoppa ur sin plats i bröstkorgen. Det är för stort för att få plats? Det är för hårt arbetande och vuxit ur sin plats? Det är så stressat att det vill ifrån sin plats?

När jag känner så mycket så blir jag rädd för mig själv, vart ska jag göra av alla känslor? Vem ska jag lägga dem över utan att kväva den stackaren?

Gråten bränner bakom mina ögonlock som brännjärn, den vill fram och jag skulle gärna släppa fram den om jag inte hela tiden var någonstans där det inte lämpar sig eller om jag inte vore så uppe i allt som händer så jag inte har tid att släppa fram den.

Att fina ro är något som jag måste ta itu med, jag vet just nu inte hur jag ska göra det, när jag ska göra det. I vaket tillstånd måste jag försöka göra det, för när jag väl sover så måste jag bara få sova. Sömnbristen kommer att knäcka mig före gråten så när jag bryter ihop, vem är där och tar upp bitarna av mig? Vem plockar upp mig och pusslar ihop mig igen?

Jag behöver inte bli exakt som förut – mitt hjärta får gärna bytas ut till ett som inte bankar sönder min bröstkorg, mitt huvud får gärna vara ett som kan hantera saker annorlunda som inte bryr sig så mycket om sin omgivnings åsikter, min fysik i övrigt får gärna vara likt en fitness modell så kanske jag rent fysiskt orkar bära upp allt jag har i mitt bankande hjärta.

Just nu försöker jag gå med huvudet högt – jag har glömt bort hur man frågar om hjälp och jag vet att jag kommer att behöva göra det, det snart dessutom. Annars kommer vattenytan vara ovanför näsan hur högt jag än håller näsan.

Ge mig en semester med familjen som ger oss lugn – eller vem vet det kanske inte hjälper att fly?

//eVis