eVis eVis

Jag började lite tidigare än de flesta i min umgängeskrets med att skaffa familj - jag fick jobb direkt efter gymnasiet, även om det inte var det jag verkligen ville jobba med. Jag vet ju fortfarande inte vad jag VERKLIGEN vill jobba med, har inte funnit det där som jag verkligen brinner för än. Det innebär ju i alla fal att jag idag lever ett liv som jag kanske skulle levt om säg ca 10 år? Men jag står här och har mina tonårsbarn som jag fullkomligt älskar och som jag är så stolt över - de ger mig så mycket tillbaka genom att jag ser hur de utvecklas och blir de självständiga och "frigående" varelser jag och hjärtat vill att de ska bli.

Hur som helst - du vet när barnen flyttar ut och föräldrarna helt plötsligt "måste" umgås med varandra för att de slipper skjutsa sina barn över allt, för att de inte har massa åtagande för barnens aktiviteter eller skolor utan bara en massa fritid!?

JAG LÄNGTAR EFTER DEN TIDEN

Idag har vi fullt upp allihop, med oss själva, med tjejernas åtaganden, skolor och utbildningar och möten som vi alla ska gå och klara av. Jag började ett jobb som krävde en hel del utbildningar och som jag förmodligen kommer att tycka är jätteroligt när jag väl kan det. Men den som känner mig vet att jag fullkomligt HATAR att inte vara självständig, just nu är jag definitivt inte självständig på jobbet och det gör mig GALEN ... fullkomligt GALEN att jag inte har koll, att jag inte kan allt, att jag inte har svaren på allt själv, att jag inte kan ta besluten själv ....men alla säger att det tar tid och att jag ska ta det lugnt. Hjärtat har tagit på sig att vara tränare/ledare för stordotterns fotbollslag, vilket har blivit en jättestor del i hans liv och som kräver rätt mycket av honom både mentalt och rent fysiskt, han är ju inte riktigt som alla andra (han är unik) och det gör det lite jobbigare vissa gånger för honom.

Vi har tagit ett gemensamt beslut i dagarna som kommer att underlätta massor för oss som familj, det kommer att kosta en del men det får det lov att vara värt. Jag bara hoppas att det verkligen kommer att vara värt det så att vi inte står där sen med skägget i brevlådan och har sura miner.

Det känns ändå som om vi som familj är på väg åt samma håll för det mesta - vi har samma sätt att se på det flesta situationer det är bara när vi har två tjejer som vill mer än de förmår eller helt enkelt får som vi kan blir lite oense. Men det reder sig som oftast.

Känns som om livet är rätt ok just nu ... men frågan är som sagt var är vi på väg?

För vägen dit vi ska, vart det nu är, den vet jag inte vart den går och inte hur heller - det är nog tjusningen i allt

//eVis