Utmaning - Dag 3 Mina föräldrar
Alltså mina föräldrar
Pappa är från Hälsingland men uppvuxen på Söder så en hälsingesöderkis med ett par syskon.
Mamma är från Finlands österbotten och uppvuxen på en bondgård med många syskon.
De två tillsammans är mina grundstenar - mina stöttepelare och det käraste förutom mina egna barn, jag vet inte hur jag kommer att överleva den dagen de är borta. Förhoppningsvis så får vi många många år fler tillsammans för de är inte så gamla, bägge är ca 60 år och väntar och längtar tills de ska få gå i pension.
De kivas och gnatas dem två emellan, kärleken är stark och de fungerar som ett kugghjulsspel som knappt behöver smörjas. De vet nästan alltid vad den andra tänker och hur de har resonerat - men självklart uppstår det missförstånd för det. Mamma brukar skylla det på att hon är finsk (hon har bott i Sverige sedan hon var 18 år) och då skrattar vi alla gott.
Bägge deras karaktärer kan jag känna igen mig själv i - nu oftare än förr - eller så har man bara blivit mer medveten om sig själv.
De har lärt mig allt jag kan och jag älskar dem så högt att ibland blir jag rädd för som sagt hur jag ska klara mig när de inte finns längre.
Stolt dotter
//eVis
Pappa är från Hälsingland men uppvuxen på Söder så en hälsingesöderkis med ett par syskon.
Mamma är från Finlands österbotten och uppvuxen på en bondgård med många syskon.
De två tillsammans är mina grundstenar - mina stöttepelare och det käraste förutom mina egna barn, jag vet inte hur jag kommer att överleva den dagen de är borta. Förhoppningsvis så får vi många många år fler tillsammans för de är inte så gamla, bägge är ca 60 år och väntar och längtar tills de ska få gå i pension.
De kivas och gnatas dem två emellan, kärleken är stark och de fungerar som ett kugghjulsspel som knappt behöver smörjas. De vet nästan alltid vad den andra tänker och hur de har resonerat - men självklart uppstår det missförstånd för det. Mamma brukar skylla det på att hon är finsk (hon har bott i Sverige sedan hon var 18 år) och då skrattar vi alla gott.
Bägge deras karaktärer kan jag känna igen mig själv i - nu oftare än förr - eller så har man bara blivit mer medveten om sig själv.
De har lärt mig allt jag kan och jag älskar dem så högt att ibland blir jag rädd för som sagt hur jag ska klara mig när de inte finns längre.
Stolt dotter
//eVis
Kommentarer
Trackback
