Varför är dagarna så olika ...

jag vet faktiskt inte om jag tycker det är så himla bra att alla dagar är så olika.

Idag har jag haft massor av känslor på en o samma gång, ledsen för att jag slutar träna tjejerna, glad för att träffa vänner över lunch, nervös över försäljning på jobbet, äcklad av en supersmutsig kopp i pentryt och euforisk över tanken på mig och hjärtat  vi som har det så bra nu.

Igår var jag bara trött och låg ....det måste ha nåt med sömnen att göra - se mitt tidigare inlägg om mina sömnproblem när hjärtat jobbar.




//eVis

Amerikanska presidentvalet ...

Hur ointresserad jag än må vara och hur oinsatt jag än må vara så måste jag bara nämna detta världsomskakande resultat.

Obama vann!

Nu är bara frågan kommer han att överleva sin vinst eller kommer han att gå ett tragiskt slut till mötes? Jag tror tyvärr inte på att den den av den amerikanska befolkningen som inte röstat på honom kommer att låta det bero. På radion i morse så skulle två killar som är yngre än mig och förmodligen ungefär lika bra insatta i amerikansk politik som jag försöka att förklara vad republikanerna och demokraterna är i jämförelse med våra svenska politiska partier.

Enligt dem skulle det gå o jämställa ungefär så här ...Obama - Moderaterna och McCain - Sverigedemokraterna

Häftigt är det trots allt att USA har fått sin första färgade president




//evis


Gubb j-el att skrika

Jag får ju inte ens ha min mobil med ljud på o så sitter han inne i ett konferansrum och hörs i hela j-la korridoren ändå. Spö skulle han ha för att han stör oss.
 
*galen*

Vissa människor vet inte vad ordet hänsyn betyder. Att barn lär sig och utforskar gränser och ändå komma undan det är naturligt - men när en vuxen människa börjar hålla på med samma stil då blir jag fanimej vansinnig. IDIOT

Jag sitter alltså med min dörr stängd till mitt rum och spelar Katy Perry och tvingas att höra på den fan ändå ...







Nu måste jag få tillbaka min kreativitet och släppa den gubbj-eln


//eVis

Dumma vuxna människor ....

Jag kan bli så otroligt irreterad på dumma vuxna människor som inte ser konsikvenserna av sitt beteende. Att de inte förstår att barn ser, lär och tar efter. 

1.) Om en vuxen snackar skit om ett barn inför sitt eget barn - vem är först och berättar det eller säger exakt samma sak till det omtalade barnet?
Svar:
2.) Om ett möte för föräldrar går ut på att prata om fritidsverksamheten men helt plötsligt blir det snack om barnen som går där och flera omnämns med namn, varför griper inte pedagogen in o bryter det tillvägagångssättet då?
Svar:
3.) Varför kan inte vuxna människor vara modiga nog och fejsa en situation utan att snacka skit i 3 månader innan?
Svar:
4.) Varför kan inte vuxna människor se att deras välmående inte alltid är det viktigaste i ALLA situationer?
Svar:

Kan det vara så förbannat svårt att tänka efter INNAN man kläcker ur sig saker ..?!











BARN & SMINK ...

Kan jag få ha viljan att mina barn ska kunna se skillnaden på att
* jag är vuxen
* stordottern är tonåring och
* lilldottern är barn

Jag använder lite lite smink, mascara, kajal på sin höjd och eventuellt lite foundation - om jag känner mig glåmig. Kan jag få säga till dem att de inte får använda dessa saker trots att jag själv gör det eller är jag helt ute och cyklar. Måste jag sluta sminka mig bara för att jag inte vill att mina döttrar ska sminka sig så mycket ännu.

Jag har sagt att det är ok för dem att använda mascara, stordottern får sträcka sig till kajal - men de får inte lilldottern OCH INGEN av dem får använda foundation - för jag anser att det är dåligt för deras hy ...

snälla snälla kom gärna med era åsikter för jag känner bara att jag inte vet hur fan jag ska betee mig !!









Svenska gangsterlivet ....

Jag tror att många med mig har läst boken Svensk Maffia av Matti Larsson & Lasse Wierup, där kan man få en ganska bra uppfattning om de olika gängens struktur och agenda.

På något sätt så kan jag ändå fastän det är otroligt kriminella människor som man läser om så har jag någonstans en liten medlidande känsla för dem. På samma sätt som jag fick det för Jonas då jag läste El Choco av Markus Lutteman, deras öde som de går till möte utan att egentligen förstå konsekvenserna av dem eller med rädsla för sina egna liv som är så höga att de inte kan göra andra val i livet än dem de redan har börjat göra.

Hur svårt det måste vara för dem som verkligen bryter sig ut och som dessutom går i ledet mot dessa gäng.

Vilka öden man kan läsa om i dagspressen, och i den litteratur som idag börjar bli mer vanlig och mer läst av "svensken". Frågan jag vill ställa mig i de många fall  man läser om, vart gick det fel? Vem ska man skylla på?

Gangsterlivet - artikel i Expressen


 








Vilket stil är bäst ??

Har funnit att man kan variera min nya frilla rätt mycke ... men jag  vet inte riktigt vilken jag trivs bäst med ännu ... vilken tycker du är "bäst"


   







Vilka är starkast ikväll ??

    eller 




Carolina Gynning ... i all ära

Jag har läst en del på Linda Rosings blogg men jag måste säga utan att ha läst  Carolinas blogg så älskar jag trots allt henne - hon är så ärlig o skön, inget ont om Linda för det, det förtjänar hon inte.

Se bara på artikeln i Expressen idag, och jag blir så härligt varm av hennes genuina säregenhet - hon är verkligen kärringen som går sin egen väg ...

härligt underbart och upplyftande !!









Skolmassaker....

Jag trodde länge som många andra att de skolmassaker som hände - att de bara hände i USA. Vi har fått bevis på bevis att det inte är så, det är inte enbart vapenlagarna i USA som gör det möjligt eller som är orsaken till dessa händelser.

Jag läste för inte så längesedan en bok "Vi måste prata om Kevin" av   Shriver, Lionel där man får följa en mamma som vars son är gärningsmannen i en skolmassaker. Det är väldigt sent i boken som man förstår vad det var som drev denna pojke att genomföra sitt dåd, men det är en otroligt intressant, äcklande och fängslande berättelse på vägen dit. Jag rekomenderar varmt alla att läsa denna bok då den är otroligt bra.

Fobier

Det finns en hel del människor runt omkring mig som lider av Klaustrofobi, jag vet inte om jag gör det själv egentligen. Min morbror ska lida av denna fobi enligt min mamma, men samtidig så tjänstegjorde han sin militära tjänst ombord på en ubåt ... går inte riktigt ihop.  

Jag klara av att åka hiss, de gånger jag har fastnat med hiss så har jag inte fått panik. Det finns som oftast en nödsignals knapp eller ett nr som man kan ringa för att få hjälp.  

Min yngsta dotter har fastnat med hissen ett par ggr sedan vi flyttade till detta höga hus som kräver hiss. Hon har blivit ledsen men samtidigt så har hon tänkt logiskt och tryckt på nödstoppsknappen och sen igen på den nr knapp som hennes våning är - detta har ALLA gånger gjort att hissen "lossnat" och hon har kommit fram direkt. Hon har inte slutat åka hiss och är inte rädd för att göra det.  

Läste i Expressen om en ettåring som satt i sin vagn och fastnade med hissen mellan första och botten våningen, för det första så kan jag undra hur vagnen och barnet kommer in i hissen av sig självt utan att någon vuxen är med och för det andra så försvårar ju det faktum att flickan var så liten hela situationen. Efter att ha läst artikeln så kan jag inte tycka att bostadsbolaget har något att be om ursäkt för (annat än att de hade fel nr) men jag tycker att föräldrarna ska vara lite mer uppmärksamma på vad sina barn gör. Kan tänka mig att den lilla flickan har kört in vagnen i hissen och sen åkt iväg helt enkelt ...?!  

Sen finns det ju de som gillar att utmana ödet, i mina ögon handlar det bara om det - adrenalinkickar utan dess like. Att dyka i vattenfyllda grottor tex, det måste ju vara klaustrofobiskt framkallande ... tänk dig att knappt se något för det är mörkt och dyigt, inte kunna andas fritt för du har ett munstycke och tuber som reglerar mängden syre och tillförsel, sen utöver de på parametrarna så befinner du dig i trånga näst intill omöjliga utrymmen att ta dig fram i. Vad kan det vara annat än en adrenalinkick ...?!  

Så varför får man klaustrofobi, är det av trauma, är det ärfligt? Ungefär som när en mamma är rädd för en geting och skriker och springer runt helt hysteriskt och tror att det räcker att hon säger till sitt barn, getingar är inte farligt. Jag menar alltså inte Genetiskt ärftligt utan ärftligt via miljö. Ursäkta alla rädda mammor och pappor men jag tror på det senare i alla hänseenden.  

Om jag bevarar min sinnesnärvaro då det uppstår den läskig, hotande eller jobbig situation - då visar jag oxå för mina barn att det inte är så hemskt, så jobbigt eller så läskigt .... eller? Borde gälla för alla sorters fobier ... eller?

Nyare inlägg
RSS 2.0