Kolsyrat vatten
Först vill de att man ska sluta köpa flaskvatten och nu vill de att man ska sluta med hemkolsyrat vatten. Tidningarna är duktiga på att skriva om alla olika faror och hemskheter som vi utsätter oss för varje dag!
Jaha hur ska man göra då - jag kan absolut inte med att dricka vanligt kranvatten - tycker det är äckligt och oftast smakar järn eller klor.
Min räddning från läsk har varit kolsyrat vatten, jag slipper alla färgämnen, allt socker och andra obehagliga överrasningar som finns i dagens lemonader :) Hade jag inte haft kolsyrat vatten att dricka så skulle jag torkat ut, eller blivit tjock som en flodhäst och inte haft några tänder kvar. Att ha kolsyrat vatten är som att dricka läsk för mig. Mina döttrar dricker inte heller läsk hemma längre - de blandar det köpta kolsyrade vattnet med vanlig saft och på så sätt har de sin läsk.
Kaffe, the, ett o annat glas rödvin och kolsyrat vatten det är vad jag dricker. Jag vill inte bara dricka kaffe, inte heller bara the och jag tänker definitivt inte bli alkoholist - så tyvärr så får väl mina tänder klara av att jag dricker kolsyrat vatten på flaska från butiken.
Men o andra sidan så är jag den som samlar på mina egna flaskor och lämnar in dem till återvinningen oxå - det är pengar som mina döttrar får för att de hjälper till med just pantningen :) Så jag tänker inte skämmas för att jag köper vatten på flaska som dessutom är kolsyrat och smaksatt!
Sådeså
//eVis
Vänd på det - Bra lärare får bättre lön!
Varför ska alltid journalister locka läsare med negativa ord? Vad är det som gör att de tror att vi människor inte kan lockas av positivitet.
Om nu regeringen tittar på ett förslag för att ge bättre lön till de lärare som presterar bättre, varför vända på det och säga att sämre lärare får sämre lön?
Korrigering: Det är lärarna i Trelleborgs kommun som detta handlar om - det är alltså inte ett regeringsbeslut som jag så gärna ville tro.
Om jag var lärare och fick veta att jag skulle lönesättas efter min prestation då skulle jag se det som en utmaning! På min arbetsplats som jag är på idag och även mina tidigare så har jag mätts i prestation och effektivitet i alla tider, fått lön efter det och även känt mig utmanad av det.
Jag röstar JA för förslaget
Foto: Tomas Brandt
//eVis
Torsdag - ytterligare en dag närmre helgen!! ^^
Idag har jag med mig min träningsväska och har tänkt att köra BOX i eftermiddag men jag tror jag kommer bli helt slut - kroppen är på återhämtning fortfarande och jag flåsar då jag kommer från tunnelbanan. O_o
Sen efter träningen så är det raka spåret ut till Åkersberga och fixa mina naglar hos Wige på Yes 4 Beauty jag har gått där ett halvår snart och jag tycker att Wirge är superduktig och otroligt noggrann.
Vad ska ni göra idag?
//eVis
Influensa fobi
VARFÖR ??
Stanna hemma och låt mig slippa bli sjuk bara för att du tror att du är oumbärlig på ditt jobb! Jag vill inte bli sjuk bara för att du inte tror dig ha råd att vara hemma och bli frisk - din egoistiska idiot!
Jag blir uppriktigt förbannad på dem som inte tänker längre än till sig själva - varför tror ni att det kallas influensa?
Citerat från Vårdguiden *
Influensa är en virussjukdom. Den utvecklas ofta till en epidemi som sprids snabbt mellan länder. Smittan sprids både genom luften och genom kontakt. Vanliga kännetecken på sjukdomen är hosta, huvudvärk, hög feber samt muskel- och ledvärk. Du kan också få snuva, halsont, smärtor i bröstet, frossa och orolig mage.
Överföringen av virus sker genom luften när en smittad person hostar, nyser och andas ut, men också genom kontakt som att ta i hand. Det är svårt att undvika att föra smittan vidare, eftersom du är som mest smittsam redan ett dygn innan du blir sjuk.
Det brukar ta en till tre dagar från smittotillfället tills du blir sjuk. Om du har haft influensa ett år brukar risken minska för att du ska bli smittad igen under de närmast följande åren.
Egenvård
Eftersom influensa beror på ett virus kan den inte behandlas med antibiotika. Om du är frisk i övrigt räcker det att lindra besvären.
Följande kan du göra själv:
- drick så mycket som möjligt.
- håll dig lugn och ligg gärna till sängs.
- sov mycket.
- stanna inomhus tills sjukdomen går över.
- undvik rökning och alkohol.
- tag febernedsättande och smärtstillande medicin om det behövs.
Slut på citat
Behöver man verkligen veta mer för att förstå att chansen att influensan "dör ut" kanske bara beror på om man stannar hemma en eller två dagar när man känner sig lite dålig?! Du märker ju ganska snabbt om du har symptomen eller inte för just influensan!!
* Länk till Vårdguiden http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Influensa/
//eVis
För tonårstjejer är ALLT pinsamt...
Längre ner i artikeln så finns det en Bildspecial där man har frågat två killar och fyra tjejer vad det tycker - det framgår av dem sex att killarna inte bryr sig om att föräldrarna är på samma sajt medans tjejerna tycker att det är pinsamt och jobbigt att föräldrarna kan se allt de gör?!
Men det jag vill mena med detta inlägg är att ALLT oavsett om det är föräldrar, kompisar, skolan, idrotten eller vad som helst så är det pinsamt i en viss ålder... skulle väl säga att den åldern är mellan 12-16 år beroende på mognadsfasen.
Min stordotter är lite mognare då hon är tillsammans med vuxna, men så fort hon är med kompisar så blir allt så där tonårspinsamt, så jag skulle vilja säga att relevansen i det som frågas är rätt svajande. Hade tjejerna stått ensamma och fått frågan så kanske de skulle sagt NEJ eller om de fått svara anonymt istället för att finns i Expressen med svar och bild!!! *ler*
//eVis
Utbildningsmöjligheter
gaaa ge mig viljan och modet att göra något galet - jag tror inte jag blir "at peace" annars
//eVis
Känslor som bubblar upp som lava
Det finns en känsla som inte är färdigt bearbetad och som svider...både av salt i såren och i synen som jag blir tvingad att se vare sig jag vill eller inte, ska jag göra mig blind och låta saltet förtära mig.
Sanningen måste fram - den måste ut, frågan är bara hur till vem och hur kommer den att tas emot. Vill inte såra fler - det räcker med oss som redan har fått saltet i såren. Jag vet iofs inte om jag och lilldottern är ensam om att känna saltet - de andra kanske känner av sötma och lever lyckliga när vi inte längre är en del av deras liv, kanske rent av en lättnad.
Det är just det som bränner som rinnande lava - ovetskapen! Jag stålsätter mig inför varje möjliga risk och jag mår bra, jag klarar vardagen och jag kan prata om det.
Men så kommer en bild framför mina ögon som för mig ser ut som ett teaterspel, ett spel för galleriet. För jag vet vad som sagts mellan stramt viskande läppar, vad som sagt och vad som gjorts - ögon som har rullat i huvudet för att förtydliga det som sägs, suckar som lämnat lungorna för att uttrycka tyngden av orkeslöshet inför oförstånde omgivningar och påträngande människor.
ååå vad jag kan känna mig lurad - men det gör mig iofs bara mer stark och jag blir bara mer säker på mitt beslut, trots det så kan jag inte låta bli att förundras över en annan människas förmåga att kamouflera sig, föreställa sig. Stackars dem som inte känner till sanningen och inte vet vad som sägs bakom deras ryggar. Jag tar hellre den elaka otrevliga sanningen och lever med den än tror mig vara lycklig i ovetskap om vad sanningen egentligen innehåller.
USCH
//eVis
Ensamhet
När du kan njuta av tystnaden tillsammans med en annan person då har man nåt en inre frid, en inre säkerhet som säger dig att du inte behöver babbla på om allt omöjligt löjligt bara för att hålla låda.
Att sen dessutom vara ensam och kunna bara vara - inte behöva göra något för att sysselsätta dig själv - då har du definitvt kommit till insikt med dig själv och blivit säker på dig själv.
Jag satt just och tänkte på hur tråkigt det var att vara ensam, att bägge döttrarna är borta och gör sitt, hjärtat är på jobbet och gör sitt. Då jag även fick insikt med att jag faktiskt kan välja att göra vad jag vill och väljer att vara ensam, sitta och slappna av och bara njuta av att vara just ensam. Det har tagit mig tid - men jag är där nu.
Jag gör det jag vill när jag vill och under de förutsättningar jag väljer :) för det innebär det inte att jag har tappat ömkan och medlidande tvärtom - det ger mig större utrymme till eftertanke och medkänsla.
//eVis
Det Sociala Spelet
Det är högst otroligt och högst osannolikt att någon annan än du själv är sann och ärlig mot dig själv.
I Robinsonfinalen säger Angela att hon är besviken på Nina som enligt Angela varit falsk under deras tid tillsammans på ön - till svar får hon av Nina att hon har spelat spelet bättre och därför lyckats bättre i tävlingen. Det är alltså det Sociala Spelet som Nina pratar om.
Faktum är att är du duktig på det Sociala Spelet så är du troligen falsk och även en kappvändare som håller med allt och alla och aldrig står upp för dina egna och sanna åsikter.
Jag förlorar hellre det Sociala Spelet än säljer mig till högstbjudande för lite falsk vänskap.
//eVis
Ett samtal på fejjan ... min monolog - dialogen borttagen av respekt ... *puss* du är en så skön brud...
Fråga: hur tänker du då?
jag har en tendens att bli lite som den jag umgås med och tappar bort mig själv i att försöka anpassa mig - det är en bra egenskap men ibland är den jobbig då man förlorar sitt ankare blir liksom extra svårt att hitta "hem" igen då
... min ärlighet är nog lätt att uppskatta på håll - men jag är nog svår att leva med, har lite väl lätt för att vara ärlig ibland och glömmer bort de sociala spelet, har väl förmodligen någon form av bokstavskombination precis som min lilldotter säkert har :)
Men jag börjar hitta hem och känner mig säkrare för varje dag som går ... bara att ta babysteps och hoppas att marken bär
Jag skriver dagligen till mig själv :):) det fungerar otroligt bra som terapi när man kan gå tillbaka och läsa det man skrivit då ser man verkligen de små små stegen som man har tagit
o det är ju så ... när man står med skiten upp till knäna så vet man sist och slutligen vem som hjälper en upp och vem som lämnar en att fortsätta sjunka
jo det är nog så!
- det börjar väl lägga sig och besvikelsen är inte lika stark längre ... har dock inte träffat vännen under hela tiden heller så jag vet ju inte hur jag känner när vi väl träffas. Det är ju lite som att avsluta ett förhållande :(
Stans störta misstag kanske
Behöver få ut mina tankar och mina känslor men jag vill ju samtidigt inte såra någon annan, vi är ju fler om detta - så hur bär jag mig åt? Begår jag stans misstag och lägger ut allt här eller låter jag bli för att trycka ner det jag känner till hänsyn för andra?
Det är dessa saker jag fortfarande måste lära mig att ta ställning till innan jag kan känna mig helt fri, helt oberoende och självständig!
Behöver jag ha bekräftelse för mina egna tankar och åsikter sååå mycket att jag inte kan behålla dem för mig själv, det är kanske där jag raggar folk? Hrm där trillade den polleten ner - skönt, nu är det bara några till kvar.
Fast o andra sidan så har jag ju spridit mina tankar och åsikter till allmän beskådning och tolkning (här) - vill man inte så behöver man ju inte gå in (här) och läsa - det är bara att låta bli. Det är ju inte så att jag prakar på någon det jag skriver, så många är det inte som kommenterar eller läser så det är ju inte direkt till någon hjälp haha.
Enligt min statestik så har jag som regel runt 10 läsare / dag på bloggen, varav hjärtat och jag är väl två :).
Näe bara därför så behåller jag dessa dagens tankar för mig själv - kommer kanske att lägga ut dem senare ikväll men inte nu!!
Ha en bra och trevlig kväll - hoppas den blir som du önskar
//eVis
....
Trodde vi fanns för varandra I alla situationer både de jobbiga och de roliga
Om man ger upp under det jobbiga och ger efter för sorg och mörker
Vad finns då kvar för den andra
Hoppet försvinner till slut
Vad man tål är det bara en som kan bestämma
Hur mycket man vill ge och tåla avgör slutet
Slutet eller fortsättningen på det ömsesidiga
Vart är man på väg i sina mellersta 30 år ...?
Hur som helst - du vet när barnen flyttar ut och föräldrarna helt plötsligt "måste" umgås med varandra för att de slipper skjutsa sina barn över allt, för att de inte har massa åtagande för barnens aktiviteter eller skolor utan bara en massa fritid!?
JAG LÄNGTAR EFTER DEN TIDEN
Idag har vi fullt upp allihop, med oss själva, med tjejernas åtaganden, skolor och utbildningar och möten som vi alla ska gå och klara av. Jag började ett jobb som krävde en hel del utbildningar och som jag förmodligen kommer att tycka är jätteroligt när jag väl kan det. Men den som känner mig vet att jag fullkomligt HATAR att inte vara självständig, just nu är jag definitivt inte självständig på jobbet och det gör mig GALEN ... fullkomligt GALEN att jag inte har koll, att jag inte kan allt, att jag inte har svaren på allt själv, att jag inte kan ta besluten själv ....men alla säger att det tar tid och att jag ska ta det lugnt. Hjärtat har tagit på sig att vara tränare/ledare för stordotterns fotbollslag, vilket har blivit en jättestor del i hans liv och som kräver rätt mycket av honom både mentalt och rent fysiskt, han är ju inte riktigt som alla andra (han är unik) och det gör det lite jobbigare vissa gånger för honom.
Vi har tagit ett gemensamt beslut i dagarna som kommer att underlätta massor för oss som familj, det kommer att kosta en del men det får det lov att vara värt. Jag bara hoppas att det verkligen kommer att vara värt det så att vi inte står där sen med skägget i brevlådan och har sura miner.
Det känns ändå som om vi som familj är på väg åt samma håll för det mesta - vi har samma sätt att se på det flesta situationer det är bara när vi har två tjejer som vill mer än de förmår eller helt enkelt får som vi kan blir lite oense. Men det reder sig som oftast.
Känns som om livet är rätt ok just nu ... men frågan är som sagt var är vi på väg?
För vägen dit vi ska, vart det nu är, den vet jag inte vart den går och inte hur heller - det är nog tjusningen i allt
//eVis
Konspirationsteorier
Ibland får jag för mig att det finns massor av konspirationer runt omkring mig - vet att det är helt osannolikt men samtidigt så kan jag inte skaka av mig den känslan av ren jävla paranoia...
Är man (läs jag) galen eller är man (läs jag) osäker.
Blir "on top of all" lite knäpp
//eVis
Attityd
Min inställning visar sig i allting jag gör hela tiden, varhelst jag är!
Positiv inställning inbjuder alltid till positiva resultat. Negativ inställning inbjuder alltid till negativa resultat.
Attityden förändras varje timme, varje dag, i allt som jag gör under hela livet.
Vad jag får ut av varje sak jag gör kommer att motsvara den inställning jag har, när jag gör det.
Allting som jag gör med positiv inställning, kommer att verka för mig, allting jag gör med negativ inställning verkar mot mig. Om jag har en positiv inställning ser jag utvägar för att lösa de problem jag kan lösa och låta bli de saker som jag inte har kontroll över.
Jag kan utveckla en positiv inställning, med betoning på positiv, genom att vara stark och vägra nederlag!
//eVis
Livsfunderingar just för tillfället
Det är något som jag måste jobba hårt på. Det är ju ingen annan som kan ändra sig efter hur jag vill att saker ska vara och hur jag vill att saker ska gå till. Speciellt inte om jag inte ens har dem fastställda för mig själv ens en gång. Men känslan av uppgivenhet när jag blir besviken är så påtalig och jobbig att ha och göra med att jag måste verkligen jobba med det för min egen skull.
Jag vet tex när hjärtat var sjuk och var sängliggandes så hade jag ju ingen möjlighet att ha några förväntningar på honom utan jag fick ju ta tag i allt själv – det är dit jag måste ta mig igen. Jag har slappat till allt och förlitat mig på andra. Om jag ska lyckas med något eller om jag ska få något gjort på ett speciellt sätt så måste jag själv göra det. Kan man säga att jag har förlorat min självständighet genom att jag har hamnat här där jag är nu? '
Om jag samtidigt talar om mina önskningar så kanske jag kan få veta de andras önskningar och på så sätt blir det en kompromiss och en balansgång som väger jämt? Eller blir det bara ett evinnerligt tjat som jag lägger fram, ett tjat om hur jag skulle vilja ha det och vad jag strävar efter att lyckas med? Ska man hålla inne på önskningar och drömmar, hur man vill ha det och hur man vill att saker omkring en ska se ut, vara?!
Det finns så många olika möjligheter till att lyckas, både bra och dåliga, billiga och dyra – behöver man stänga dörren till det ena alternativet för att nå sitt mål eller kan man ha bägge dörrarna öppna för att ena stunden njuta av att ha kvalitet och nästa stund ha kvalitet av annat mått där bägge alternativen i slutändan gör mig lycklig.
Är jag egocentrisk som vill vara lycklig eller är jag egocentrisk som vill vara lycklig på mitt sätt eller handlar det bara om min egen integritet att få välja det sätt jag vill vara lycklig på?!
Eller är jag annorlunda som vill så mycket … varför vill jag så mycket med allt? Är min vision omöjlig eller är min vision onaturligt framåtsträvande? Det är väl där min begäran och förväntan kommer in, den är i samma storlek som min vision – måste bara placera dem på mig själv och inte på min omgivning.
Det är orättvist mot dem!
//eVis
Måndag - nej fredag ...
Otroligt nog så låg det inte så mycket på mitt skrivbord och inte heller så många mail som var nåt svårhanterade - så redan nu känner jag att jag har kontroll och kan fortsätta det dagliga arbetet, känns riktigt bra.
I natt hade jag svårt att somna så jag kommer förmodligen somna som en stock i kväll i stället - det gör nog inget eftersom hjärtat har fått lov att åka till jobbet lite tidigare än vanligt i två dagar för att de har strul på tryckeriet. Det jag menar är att han ändå inte är hemma och tycker jag är tråkig som går och lägger mig *ler*
Jag har noll koll på hur denna helg ser ut - jag skulle så gärna vilja hämta upp brorsans barn och ta dem en dag och bara vara med dem o ha lite roligt. Speciellt nu när det är som det är hemma hos dem. Fick idag veta att svägerskan kommer hem från sjukan idag förmodligen...så jag vet inte om de kanske vill ha barnen hemma i helgen då eftersom hon legat nästan en vecka på sjukhuset och inte träffat dem så mycket.
Vi får se - jag ska ringa svägerskan snart och prata lite med henne...
Annars så känns livet lite upp och nervänt just nu - jag ifrågasätter mig själv rätt mycket och vet inte om jag ska vända mig utochin eller om jag ska vara den jag är och hoppas på att andra accepterar mig för den jag är. Typisk frågeställning som jag kan hamna i rätt ofta - vet inte riktigt vad det beror på. Tror att det kan ha o göra med att jag mer hoppas på att göra min omgivning lycklig mer än att hoppas på att jag ska göra mig själv lycklig - eller är det rent av så att jag blir lycklig av att min omgivning är lycklig? Försakar jag mig själv då och tappar min identitet? jag vet inte...
//eVis
Landet lagom ..
Jag tar på mig min vinterjacka från Stadium, svart med konstpälskrage, mina denimblåa jeans och svarta sneakers och går till bussen, har mp3lurarna i öronen och bigga väskan hängandes på armen.
Kliver på bussen och ser att merparten av bussen är full, sätter mig vid barnvagnsdelen - man har ganska bra översikt över bussen därifrån. Ser väl kanske en eller två jackor som inte är svarta.
Kliver av vid Danderyds Sjukhus och strömmen av människor går ner i tunnelbanenedgången, jag går vidare på busshållsplatsen och ställer mig i min kö till nästa buss, förbi mig går fler svarta vinterjackor och ett eller två par röda.
Helt plötsligt kommer en dam i 45-55 års åldern med en härligt skrikande grön mönstrad jacka, hon har en lika grön mössa men i övrigt ser hon ut som oss andra. Jag är nästan på väg och tar upp mobilen för att fota henne - ASCOOL!! hur kommer det sig att vi har blivit så lagom, lika = tråkiga?!
Jag verkligen älskar min vän A för att hon vågar vara annorlunda - det värsta är att det är inte många som förstår sig på henne och då dessutom inte gillar henne.
Rädsla = fientlighet ...
Mer färg och mod åt folket
//eVis
Visst är vi väl ändå
ganska lika allesammans ..
Om man riktigt tittar på hur alla fungerar i ett samhälle så är vi inte så olika varandra. Det finns moral, normer och etik som är grundläggande. Utanpå det så lägger man till sina egna värderinar och erfarenheter så börjar den lilla lilla skillnaden synas.
Sen finns ju även arv och miljö - de är nästan lika viktigt som genetiken (enligt mig) hur man får sina värderingar och sina erfarenheter.
Det finns de som får allt på ett silverfat - e de bättre?
Det finns de som får kämpa sig till allt - e de bättre?
Sen finns de dem som fått lite och kämpat lite oxå - e de bäst?
Men utöver det så är vi grundläggande väldigt lika varandra - eller?
Det finns givetvist alltid de som är fanatiska och fundamentalister.... men jag anser väl inte dem tillhöra majoriteten kanske ... men är det majoriteten som är normen?
vad är normen? ska det vara mallar för hur vi är och gör?
vem bestämmer vad som är rätt och fel?
Ibland blir jag så fundersam att jag nästan blir galen - måste alla vara likadana? ska det vara likadant hela livet, inga förändringar alls, ingen galenskap alls? Bara samma visa dag ut och dag in, dag ut och dag in ....
Gå till jobbet, hem o umgås me familjen, skjutsa hit o dit, hämta där och lämna där
Träna själv samma pass som alltid, umgås me samma människor som alltid
Prata om samma saker som förut och aldrig uppleva något nytt ...
Vilket sidospår det blev i detta inlägg - men jag är nog kvar i hamsterhjulet ovanför här ....
Tilläggas bör att bara för att jag har dessa funderingar så innebär det inte att jag är olycklig - jag trivs med min familj med mitt jobb med min sambo är jag lycklig. Undrar bara ibland om livet för alltid ska vara på samma sätt. Rena framtidsfunderingar alltså.
//eVis
Fjärde natten....
Såå trött nu, men det är bara att genomlida dagen och hoppas på en god natts somn ikväll istället.
//eVis
